Den japanska arméns segrar under andra världskriget betalades till stor del av de illa rustade soldaternas extrema offervilja. Att kapitulera var inget val i den kejserliga hären – man slogs till sista blodsdroppen oavsett oddsen.
Japanska soldater går till anfall under övning. Trots sämre utrustning visade de ett mod och en kampanda som chockade de allierade motståndarna. Foto från 1940.
I**lmarschen genom djungeln var mycket, mycket hård. Jag gjorde mitt bästa för att hålla takten med min grupp. Under det att vi korsade gränsen fanns det fortfarande ingen väg. […] Vi kunde bara rycka fram två till tre kilometer om dagen, och fick slut på ris den åttonde dagen. När vi inte längre stod ut med hungern, skalade vi riset avsett som hästfoder och åt det som gröt.
Så mindes korpral Buhachiro Nakai i 55. bergsartilleriregementet den japanska invasionen av Burma i januari 1942. Han var en av 305.501 japanska soldater som kom att tjänstgöra i Burma mellan 1942 och 1945. I december 1947, när de sista krigsfångarna hade repatrierats efter andra världskrigets slut, hade 118.352 av dem återvänt hem till Japan. De övriga, tre femtedelar, dog i Burma; skjutna, sprängda, bombade eller brända till döds, om de inte dukade under av svält och sjukdomar, eller i förtvivlan tog sina egna liv.
Varför måste nästan tvåhundratusen unga japanska män stupa i det fjärran Burma?
I ett större perspektiv handlade det om det japanska kejsardömets försök att störta de gamla kolonialmakterna i Sydostasien – Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och USA – för att bygga upp ett eget imperium, må så vara ett som kläddes i en antikolonial mantel och i den officiella retoriken framställdes som ett försök att befria Sydostasiens folk.
FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Ett sådant imperium krävde dock råvaror och det var något som de japanska hemöarna hade det skralt med. Därför blev de stora oljefälten i Nederländska Indien (nuvarande Indonesien) ett centralt mål i ett tidigt skede av de japanska planerna för andra världskriget.
En menig, en korpral och en löjtnant ur den japanska armén i Burma. På korpralens gevär sitter en granattillsats.
Det var i det sammanhanget Burma blev intressant. Landet kunde bli ett strategiskt flankskydd för de nya japanska erövringarna. Därtill skulle man genom att erövra Burma också skära av Burmavägen, som började i hamnstaden Rangoon och i början av kriget var den enda vägen på vilken allierade kunde frakta krigsmaterial till Japans främsta fiende i kriget, Kina.
Dessutom skulle man få tillgång till Burmas oljefält, mineralfyndigheter och risodlingar. Så kom Burma att inbegripas i den strategiska offensiv som inledde andra världskriget i Sydostasien.
Den japanska arméns invasion av Burma var en stor framgång. De brittisk-indiska styrkorna hade dåligt stridsvärde, Rangoon föll snart och i maj 1942 var i praktiken hela Burma, ett land stort som Frankrike, ockuperat.
Men för de vanliga soldater som deltog i denna offensiv var det allt annat än en dans på rosor. Buhachiro Nakais berättelse om lidanden och umbäranden går igen i många berättelser från de japanska soldater som överlevde kriget. Striderna kunde vara nog så desperata redan under denna segerrika kampanj, som vicekorpral Umeo Tokita i 215. regementet mindes efter kriget:
Situationen var inte till vår fördel. Fienden hade fler män och bättre vapen, så vi föredrog nattattacker. Men tiden gick och solen gick upp. […] En fientlig vaktpost måste ha upptäckt oss. Eldgivning började direkt. Under omständigheterna kunde jag bara strida i en segra-eller-dö-anda.
Hela den japanska armén genomsyrades av samma anda. Rakt genom kriget stred japanska soldater med en tapperhet som chockade deras västerländska motståndare. De slogs bokstavligt talat till sista blodsdroppen. Ytterst få gav sig. Under hela kriget i Burma tog britterna, före Japans kapitulation, 1 700 fångar av vilka 1 300 var fysiskt oförmögna att försvara sig.
Skälet till detta går att finna i det hierarkiska japanska samhället. Landet präglades av taoism, militarism och nationalism. Lydnad och självuppoffring i kejsarens tjänst var viktiga värderingar. I armén var den gamla samurajandan, bushido, ännu stark. De flesta män kallades in året de fyllde tjugo, och fann snart att tillvaron som värnpliktig rekryt präglades av kadaverdisciplin och pennalism.
Den nya soldaten utsattes för en hård fysisk fostran. Men minst lika viktigt var seishin kyoiku, de värnpliktigas andliga träning. Den betonade plikt, lydnad, mod och självuppoffring. I senjinkun, soldatmanualen, fanns en central mening: ”Plikten är tyngre än ett berg, döden lättare än en fjäder.” I denna fatalistiska krigarkultur var att kapitulera skamligt, för att inte säga nästintill otänkbart. Soldatens fysiska lidande förringades. Döden på slagfältet i kejsarens tjänst glorifierades.
Denna krigaranda fick kompensera för den japanska arméns materiella brister. Som till och med en enkel vicekorpral som Umeo Tokita var väl medveten om, så var dess eldkraft inte mycket att skryta med.
En japansk infanteridivision var organiserad som en västerländsk, med tre infanteri- och ett artilleriregemente. Men understödsvapen som tunga granatkastare, luftvärnskanoner och pansarvärnspjäser saknades nästan helt och artilleriet var utrustat med gammalmodiga och klena pjäser. En infanteridivision kunde skatta sig lycklig om den fick tilldelat sig en handfull tunga artilleripjäser eller några av arméns fåtaliga, föråldrade stridsvagnar.
Japan hade helt enkelt inte den industriella förmågan att förse sin armé med moderna vapen i mängd. Armén var utrustad för ett krig i mitten av 1930-talet, inte för modern krigföring. Priset fick betalas av de vanliga soldaterna, vars ”anda” fick kompensera för dessa brister. Ofta kunde all anda i världen inte göra någon skillnad.
Menige Toshiaki Tadokoro från 112. regementet skulle aldrig glömma en strid i maj 1942. Hans pluton sprang i fullt dagsljus in i brittiska stridsvagnar i öppen terräng. Plutonen massakrerades. Han lyckades kasta sig till marken, men stridsvagnarna sköt på allt som rörde sig. Han var tvungen att spela död i en fruktansvärd, tropisk hetta, omgiven av döda och döende kamrater:
Jag vet inte hur länge tortyren varade. För mig kändes det som en väldigt, väldigt lång tid, som om det var åratal. Jag hörde en brittisk order ropas ut, och alla stridsvagnarna startade sina motorer. Jag höll hårt i en handgranat, eftersom jag väntade mig att stridsvagnarna skulle komma och köra över oss. Om de kom skulle jag kasta granaten med träffsäkerhet genom en tornlucka.
Den japanska armén hade betydligt färre tunga understödsvapen än deras motståndare. På bilden en 70-millimeters haubits, bataljonspjäs Typ 92.
Stridsvagnarna körde iväg, så Toshiaki Tadokoro behövde aldrig genomföra sin desperata plan. ”Det var synd att vi inte hade några pansarvärnsvapen”, konstaterade han kort. ”Femton man hade dödats och lika många var sårade.”
Trots att den japanska armén var så illa rustad vann den stora segrar de första åren av kriget: Filippinerna, Singapore, Burma. En förklaring var soldaternas offervilja och härdighet. En annan deras motståndares brist på detsamma. Men minst lika viktig var deras taktiska doktrin. Ordet ”försvar” var mer eller mindre förbjudet, även om japanska soldater kunde försvara sig heroiskt om omständigheterna krävde det. Men i sitt taktiska tänkande var den japanska armén extremt offensiv.
De tidiga striderna i Burma visar detta. De japanska styrkorna gick till attack från dag ett. De förflyttade alltid starka stridsgrupper, ibland hela regementen, genom Burmas djungelterräng, tog sig runt britternas flanker och angrep dem på djupet, där britternas försörjningslinjer skars av.
Den brittiska arméns underhållsväsende var motoriserat, och de brittiska trupperna var inte tränade och utrustade för att strida i djunglerna. De tvingades därför att vända sig bakåt och slå sig ut för att återupprätta sina underhållslinjer, gång på gång, tills de var utjagade ur Burma.
De japanska soldaterna var inte, som de ibland beskrivs, några naturliga djungelkämpar, och inte heller hade de någon träning i djungelstrid. Det finns inga djungler i Japan. Det handlade om andra saker. Man hade gjort en dygd av nödvändigheten. De japanska trupperna hindrades inte av tunga vapen, mängder av utrustning och motorfordon. De kunde därför rycka fram snabbt i nästan vilken terräng som helst. De behövde inte mycket mat och ammunition.
Deras taktik och utrustning var som klippt och skuren för att sprida panik och förödelse mot sina illa krigsberedda motståndare, som hamnade i ständig obalans och aldrig lyckades utnyttja den materiella överlägsenhet som de redan i detta skede av kriget hade.
Mellan maj 1942 och januari 1944 var Burmafronten ganska lugn. En del strider ägde rum längs kusten och i de norra delarna av landet, men för de flesta japanska soldater var det en stillsam tid. Officiellt sett hade ju Japan befriat Burma från Storbritannien. Armén gick försiktigt fram i skarp kontrast mot sitt agerande i Kina. Vicekorpralen Katsumi Ohno ur 112. regementet mindes det som en ljus tid:
Sommaren 1942 var vi i Prome. Eftersom det inte förekom några strider levde vi soldater lata dagar. När vi inte hade några uppgifter kunde vi spendera tiden som vi önskade. Vissa var intresserade av att spela schack eller go; andra lärde sig poesi, sång eller japansk dans.
Andra soldater mindes fisketurer eller stillsamt umgänge med lokalbefolkningen. Men omständigheter helt utanför dessa små kuggar i den japanska krigsmaskinens kontroll skulle snart göra sådana soliga scener till ett minne blott. Det stora kriget rasade vidare. Chefen för den 15. armén, generallöjtnant Renya Mutaguchi, skulle våren 1944 leda sina 85 000 soldater till det värsta militära nederlaget i Japans historia.
Mutaguchi hade lyckats sälja idén om en offensiv in i Indien till sina chefer. Syftet var egentligen defensivt; målet var att erövra de baser, vägar, järnvägar och flygfält som de allierade behövde för att kunna återerövra Burma, något som man visste att de snart skulle försöka.
I operation C (U Go) skulle hans trupper gå över gränsen till Indien och skära av den indiska 4. armékåren från dess baser vid Dimapur. Omringade skulle de brittisk-indiska styrkorna lida ett avgörande nederlag. Förvisso var fienden rikligt utrustad med stridsvagnar och artilleri och hade till skillnad från 1942 skaffat sig luftherravälde, men Yamato-damashii, den japanska andan, skulle övervinna den japanska materiella underlägsenheten. Så hade det ju alltid gått tidigare i detta krig.
Det fanns flera problem med Mutaguchis plan. Det klent dimensionerade transportväsendet skulle inte klara av att försörja 15. arméns trupper i de oländiga, djungelklädda bergsområden längs gränsen mellan Indien och Burma där striderna skulle komma att föras. Det underhåll soldaterna inte kunde bära med sig fick de erövra av sina fiender som de ofta hade gjort under offensiven 1942. ”Gåvor från Churchill” kallade soldaterna det.
Generallöjtnant Renya Mutaguchi planerade och ledde den misslyckade operation C mot Indien. I bakgrunden: brittiska soldater går till motanfall mellan Kohima och Imphal.
En annan hake var att de allierade styrkorna i Sydostasien sedan nederlaget 1942 hade förbättrat allt: träning, stridsmoral, utrustning. Och britterna kände till operation C och var redo. Hundratals transportflygplan stod beredda för att, så snart japanerna hade skurit av deras trupper, börja försörja dem från luften, så att 1942 års ständiga reträtter inte skulle behöva upprepas. Kring staden Imphals slätter, där deras pansar, artilleri och flyg skulle komma till sin rätt, skulle de utkämpa det avgörande slaget.
Underrättelsearbete och spaning var inte den japanska arméns starka sida, och efter sina segerrika år underskattade de ofta motståndarna. Mutaguchi gick rakt i fällan. Priset skulle betalas av 15. arméns soldater, som skulle förlora de bittra slagen vid Imphal och Kohima.
Menige Manabu Wada tillhörde 138. regementets transportavdelning och var med om striderna vid Kohima. ”Jag kommer aldrig att glömma datumet den 15 mars 1944”, skrev han efter kriget. Det var dagen operation C började.
Vi började operationen med tjugo dagars proviant och en hjord boskap, och marscherade mot gränsen till Indien. […] Omständigheterna var hårda, nästan omöjliga. På 3 000 meters höjd sveptes bergen in i kalla moln. […] Tändstickorna slocknade genast på denna höjd, så vi kunde inte laga mat eller koka vatten. […] Vi klagade bittert till varandra över våra generalers inkompetens som skickat upp oss i bergen utan rätt utrustning eller kläder.
I mitten av april hade 31. divisionen efter bittra strider skurit av Kohimas garnison, men den vägrade envist att retirera som de japanska planerna föreskrev. Garnisonens försörjning släpptes ned i fallskärmar från flygplan och de bet sig envist fast. De japanska förlusterna växte. Och det fanns andra problem: redan i början av april hade den medförda provianten tagit slut. Snart började de allierade föra fram starka reserver som undsatte deras styrkor i Kohima:
Fiendens tunga och medeltunga artillerigranater regnade ner över oss inför deras infanteriattacker. För vår del så kunde vi bara svara med några få granater per dag, medan de brittiska granaterna föll över oss i hundratals och tusentals i stora bombardemang.
Mutaguchi vägrade med en dåres envishet att avbryta operationen. De japanska soldaterna grävde ned sig i de djungelklädda kullarna och försvarade sig. I mitten av maj var läget förtvivlat:
Våra förluster hade varit fruktansvärda. Våra soldater slogs tappert, men de hade ingen mat, ingen gevärs- eller kulspruteammunition, inga artillerigranater till kanonerna. Och, framförallt, så fick de inget underhåll eller stöd från ledningen. Hur skulle de kunna fortsätta under sådana omständigheter?
Det kunde de inte. Samtidigt som 31. divisionen led nederlag vid Kohima hade resten av 15. armén haft samma upplevelser i striderna kring Imphal, där de hade massakrerats av de brittisk-indiska truppernas överlägsna eldkraft. När monsunen kom befann sig resterna av 15. armén isolerade, med mil efter mil av djungler och berg bakom sig.
Hela landet dränktes nu i vatten; vägar och stigar sköljdes bort, floder och åar svämmade över alla breddar. Några förråd fanns inte längre, så soldaterna fick försöka överleva genom att äta gräs, bambuskott och ödlor.
Spelet var över för Manabu Wada och hans regemente:
I början av Imphaloperationen var regementet 3 800 man starkt. När våra generaler gav order om återtåg österut var bara några hundra i livet. Utan skydd från regnet, med kängor som hade ruttnat och måste bindas med gräs, började vi stappla längs djupa lerstigar med våra gevär utan ammunition, lutande våra svaga kroppar på käppar.
Den 15. arméns reträtt var fruktansvärd. Stabssergeant Yasumasa Nishiji från 20. självständiga ingenjörsregementet arbetade i de bakre linjerna och såg de retirerande soldaterna, många sårade eller utsvultna, försöka ta sig tillbaka:
Nästa alla av dem, tiotusentals, dog. Vi kallade vägen ”De mänskliga kvarlevornas landsväg”. Vad som hände där är bortom vad som är acceptabelt mänskligt beteende. Det var en vision av helvetet. De som kämpade längs denna väg var nästan alla i tjugoårsåldern men de var böjda som gamla gubbar. Det var en syn av fullständig misär.
Många av de japaner som kapitulerade var svårt undernärda och fysiskt oförmögna att försvara sig. På bilden kontrollerar amerikanska soldater om det finns löss i de japanska fångarnas uniformer. Foto från Guadalcanal 1942.
Det fanns inte något att äta. Sjukvården bröt samman. Malaria och kolera härjade i leden. Men ännu levde krigarandan stark, och att ge sig var inte att tala om. Det fanns dock ett hedervärt sätt för den japanska soldaten att dö:
Det blev en rutin att när en soldat var försvagad och lytt, utan hopp om att hämta sig, så gavs han en granat och övertygades, utan ord, om att ta hand om sig själv. […] Det hände ofta att soldater tog sina liv i par. De omfamnade varandra med en handgranat mellan sig. Vi kallade det dubbelsjälvmord.
Hur många som tog den utvägen är inte känt. Men kostnaden för operation C för 15. armén är känd: runt 60 .000 man i döda, sårade och saknade mellan mars och juni 1944.
Att Burma skulle gå förlorat var efter detta förödande nederlag näst intill oundvikligt, men det grymma kriget skulle rasa vidare i Burma över ett år till, innan Japan slutligen kapitulerade den 15 augusti 1945. Då hade de japanska styrkorna i landet krossats och ytterligare tiotusentals soldater stupat.
De allierade jagade dem som djur med stridsvagnar, attackflyg och artilleri. Det fanns inte mycket som den japanska armén kunde sätta emot. De soldater som inte stupade i strid dukade under av svält och sjukdom när deras underdimensionerade underhållsväsende och sjukvård kollapsade under trycket av de allierades blixtkrig.
I Burma 1944–45 nådde den japanska krigföringen under andra världskriget vägs ände. Det avslöjades grymt tydligt vilket pris som måste betalas när en armé byggd på den fromma förhoppningen att stridsmoral kunde ersätta tung beväpning och ordentlig underhållstjänst konfronterades med en modern, mekaniserad och luftburen motståndare med en god eldkraft till sitt förfogande.
Drömmarna om ett stort imperium rasade samman som ett korthus. Som så ofta i mänsklighetens blodiga 1900-talshistoria var det inte drömmarnas arkitekter, statsledning och generaler, som i första hand fick betala priset, utan de hundratusentals unga värnpliktiga män som mobiliserades för att förverkliga drömmarna.
Publicerad i Militär Historia 8/2011
