En sovjetisk propagandabild från 1942 föreställer köldpinade tyska soldater som tvingas in i döden av Hitler.

© Bridgeman/IBL Bildbyrå

Östfronten: Kylan blev tyskarnas värsta fiende

Under vintern 1941–42 var det inte Röda armén som åsamkade den tyska invasionsarmén de största förlusterna. Den ryska kylan skördade fler offer än striderna och påverkade hela krigföringen.

27 oktober 2018 av Niklas Zetterling

"Under natten gick larmet, när sovjetiska stridsvagnar bröt igenom hos grannregementet. Medan vi gav oss ut i den förfärliga natten trodde vi att helvetet bröt loss. En isande storm vräkte ner snömassor. Vår pluton måste trots det gå före som spaningstrupp. Vi stötte på många ryssar medan vi kämpade oss fram i knädjup snö. 

Under förmiddagen återvände vi till byn, som nu var starkt hotad och hade inrättats till ett igelkottsförsvar med poster åt alla håll. Det var den dittills kallaste dagen, men blöta inpå kroppen på grund av snön måste vi ändå stå post tre till fyra timmar i sträck. […] Jag är utmattad, kraftigt nedkyld, har feber och kan inte förmå mig att skriva ett riktigt brev. När jag läser raderna ovan, ser jag hur illa berättelsen förmår återge de senaste dagarnas hemskheter."

Dessa ord skrev den tyske soldaten Harald Henry vid fronten utanför Moskva i december 1941 och hans vittnesmål finns med i Kriegsbriefe Gefallener Studenten. Likt många tyska soldater fick han för första gången uppleva en sträng vinter på detta sätt. 

Fler förfrös än dog i strid

Striderna under sommaren och hösten hade för tyskarnas del främst varit en kamp mot en militär motståndare. Nu tillkom även kampen mot elementen. Jämfört med månaderna juni–oktober 1941 sjönk förlusttakten i strid ordentligt för de tyska förbanden på östfronten under perioden december 1941–mars 1942. 

Å andra sidan steg förlusterna på grund av sjukdomar, förfrysningar och sådant som inte direkt orsakades av fiendens kulor och granater. Det var så illa för tyskarna att antalet förfrysningsfall översteg antalet stridsförluster under vintern 1941–42.

De tyska soldaterna på östfronten var dåligt utrustade för vinterkrig.

© Mary Evans/IBL

Allt blev svårare i snön och kylan

Det var inte bara kylan som ställde till problem. Den djupa snön gjorde förflyttningar arbetsamma och tidsödande. Eftersom det var av stor vikt att sårade soldater snabbt fördes till vårdinrättningar kunde de långsammare transporterna ofta medföra att behandlingsbara skador fick dödlig utgång. 

Tillförseln av ammunition till posteringar blev svårare när soldaterna skulle bära den tunga ammunitionen över snötäckta fält och skogsmarker. Å andra sidan blev annars oframkomliga sumpmarker och sjöar helt plötsligt inte värre hinder än åkrar och skogsdungar.

När operation Barbarossa slutgiltigt körde fast utanför Moskva i december 1941 gick initiativet över till Röda armén. Den sovjetiska offensiven började trevande. Delvis berodde detta på att omständigheterna var nya. Tyskarna hade dittills varit den part som dikterade händelseförloppet och det stod inte på en gång klart att de nu var utmattade och i en utsatt position.

Kylan slog ut tyska lok

Moskva utgjorde ett nav i det sovjetiska järnvägsnätet som var av mycket stor betydelse för transporter av underhåll och förstärkningar för båda sidor. De sovjetiska tågen fortsatte att fungera under vintern, men för tyskarnas del blev kylan förödande. Deras lokomotiv var inte konstruerade för sträng kyla och alltför få sovjetiska hade erövrats. 

När järnvägstransporterna lamslogs blev det tyska underhållet otillräckligt. Bristen på vinterkläder berodde till stor del på detta. Utrustningen fanns, men kunde inte transporteras till frontförbanden, när järnvägarna inte klarade av att tillgodose de omedelbara behoven av mat, ammunition och drivmedel.

Sovjetiska soldater i Moskva senhösten 1941, klädda i de karakteristiska nya vinteruniformerna. På fötterna har de arméns vanliga läderstövlar. 

© AKG images/Scanpix

Tyskt försvar kring knutpunkter

Förhållandena vintern 1941–42 innebar dels att soldaternas umbäranden blev svårare, dels att rörligheten gick ned. För tyskarna var detta särskilt allvarligt, då rörligheten var ett av deras trumfkort. Vinterstriderna kom därmed att få en karaktär som var fundamentalt annorlunda än de operationer som genomförts under sommaren och hösten 1941.

De tyska förbanden fick svårt att hantera situationen när Zjukovs styrkor angrep dem utanför Moskva. Fordonen strejkade och soldaterna frös. 

Den djupa snön gjorde att de fordon som trots allt kunde röra sig var bundna till plogade vägar som ofta var så hala att farten måste hållas mycket låg. Kylan innebar att det var mycket viktigt att soldaterna kunde tillbringa åtminstone en stor del av natten inomhus. 

Allt detta ledde till att det tyska försvaret kom att kretsa kring byar, städer och större bondgårdar under vintern 1941–42. Under tiden som tyskarna försökte hålla dessa knutpunkter, väl identifierbara på kartan, kunde sovjetiska förband tränga fram mellan tyska stödjepunkter.

Hitler vägrade retirera

Den sovjetiska motoffensiven ledde till en konflikt mellan Hitler och många höga arméofficerare. De sistnämnda ville retirera, vilket bland annat skulle föra de tyska förbanden närmare sina underhållsbaser. Hitler var å andra sidan fast besluten att till varje pris hålla fast vid de positioner förbanden befann sig i. 

Han avskedade ett stort antal generaler och genomdrev sin linje. Därmed förstärkte han den tendens som redan höll på att utkristallisera sig, nämligen att tyska förband var bundna till vägar och orter, medan sovjetiska styrkor rörde sig mer i terrängen.

Den sovjetiska vinteroffensiven uppvisade inte alls samma höga framryckningshastighet som de tyska offensiverna under sommaren och hösten, men tack vare Hitlers beslut erbjöds ändå chansen att inringa betydande tyska styrkor. Först ryckte de sovjetiska styrkorna fram i området närmast Moskva, men efter årsskiftet 1941–42 utvidgades offensiven till frontavsnitten norr och söder om huvudstaden.

En tysk infanteridivision hade över 5 000 hästar för bland annat underhållstransporterna. Dessa krävde cirka 80 ton hö, halm och havre dagligen, vilket ytterligare ökade underhållsproblemen. Foto från 1942.

© DPA/IBL Bildbyrå

Lättrörliga sovjetiska kavalleriförband

Under denna period var de sovjetiska kavalleriförbanden framgångsrika. De var förhållandevis lätt utrustade och rörde sig jämförelsevis väl i snön. Genom den överlag nedsatta tyska eldkraften, bland annat orsakad av ammunitionsbrist, kunde även stora sovjetiska kavalleriförband operera mellan tyska stödjepunkter. De långa nätterna bidrog också till att sovjetiska förband oupptäckta kunde röra sig i luckor mellan de punkter tyskarna valde att försvara.

Hitlers beslut att hålla ställningarna var problematiskt av flera skäl. Ofta befann sig de tyska förbanden i positioner som inte var lämpade för försvar. De tyska frontförbanden tvingades till allehanda improvisationer. Lokala transportmedel, som kälkar och skidor konfiskerades och utnyttjades för att forsla ammunition, sårade och annat. Stödjepunkterna inrättades i görligaste mån så att de illa klädda soldaterna kunde få skydd mot nattkylan i byggnader.

Tyskarna trängdes bakåt under vintern, men de lyckades hålla flera viktiga knutpunkter till priset av att flera garnisoner och förband inringades. Dessa styrkor skulle hålla ut med hjälp av det understöd de erhöll från luften och invänta undsättning. 

Förutom den avsevärda risk detta medförde för förbanden som helhet innebar det också att de sårades situation blev ytterst allvarlig. Svårigheterna att föra fram underhåll drabbade givetvis även sjukvården och sårade kunde inte evakueras från de inringade enheterna.

Luftlandsättningar bakom tyskarna

Även Röda armén utnyttjade transporter luftvägen, bland annat genom luftlandsättningsoperationer i tyskarnas rygg. Sådana förband, ofta tillsammans med partisaner, angrep de tyska förbindelserna bakåt och förvärrade därmed de tyska underhållsproblemen.

Den sovjetiska framgången under vintern utanför Moskva från december 1941 till april 1942 vanns till ett pris av över 1,1 miljoner stupade, sårade och saknade. Det var väldigt mycket både i förhållande till terrängvinsterna och de tyska förlusterna, som uppgick till drygt 200.000 stupade, sårade och saknade, samt ungefär lika många frostskador. 

Båda sidor kom att dra många lärdomar från vinterstriderna 1941–42, som bidrog till att forma kommande operationer.

Mer läsning om andra världskriget 

Vill du läsa mer om andra världskrigets avgörande händelser, tekniska landvinningar och taktiska överväganden? Pröva sex nummer av Militär Historia – just nu till specialpris!

SPECIALERBJUDANDE – SEX NUMMER AV MILITÄR HISTORIA!

Publicerad i Militär Historia 2/2012

Fakta: Vapen fungerar sämre i kyla

Vapenfett och -oljor stelnar i kyla, vilket kan göra att vapnens funktion försämras eller helt uteblir. Helt torra vapen är säkrare vid minus 20 grader eller kallare.

Stora temperaturväxlingar kan ge isbildning på vapnen som sätter ner funktionen. Ett kallt vapen som tas in i värme ”svettas” (vattenångan i den varma luften kondenserar på det kalla vapnet), vilket fryser till is när det tas ut i kylan igen.

Batterier till sambandsutrustning fungerar sämre i kyla. Vid minus 20 grader kan de förlora upp till 90 procent av sin kraft. Tjäle, snö och is dämpar radiovågor, vilket gör det svårare att skapa samband.

Vid stark kyla blir fordonsoljan seg och motorerna svåra att starta. Bara genom att regelbundet varmköra dem kunde man vara säker på att de fungerade, vilket samtidigt tröttade ut personalen. Stridsfordon som stod på blött underlag riskerade att larvbanden frös fast. För att undvika detta ställde man fordonen på grenar eller torr halm om det fanns eller så tvingades man regelbundet flytta dem.

Publicerad i Militär Historia 2/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också