Från 1943 ledde William Slim brittiska 14. armén i Burma.

© Getty images/All over press

William Slim – den glömde generalen

Efter två nederlag i Burmas djungler lärde sig general William Slim läxan. Han byggde upp den 14. armén från grunden och besegrade den dittills oövervinneliga japanska kejserliga armén.

13 oktober 2018 av Magnus Olofsson

William Slim hade setts som en framtidsman i den brittiska armén under mellankrigstiden. Men när generalmajoren i oktober 1943 fick befälet över 14. armén kunde ingen förutse att han under följande ett och ett halv år skulle förvandla sina demoraliserade, dåligt tränade och utrustade styrkor till en slagkraftig här. Under hans ledning skulle armén förinta de obesegrade japanska styrkorna som stod vid Indiens gränser och återerövra Burma. 

Slim gjorde det till synes omöjliga. Efter kriget befordrades han till fältmarskalk, den högsta graden i brittiska armén. Även om han i det mediala bruset kring andra världskriget aldrig har kunnat konkurrera med den färgstarke fältmarskalk Montgomery så har han inte varit utan beundrare. Han har beskrivits som den brittiska arméns främsta stridande general sedan hertig Wellington, till och med den främste under hela andra världskriget.

Andra världskriget räddade Slims karriär

Redan tidigt hade det funnits tecken på att han skulle gå långt. Under mellankrigstiden hade han klarat den ena höga befälskursen efter den andra med glans. Briljant, originell, exceptionell, beläst, talför: Slim imponerade på de flesta som hade med honom att göra. 

Men åren gick, hans karriär hade börjat sent och hans ålder låg honom i fatet. Han började tvivla på den militära banan. Lönen var dålig, befordringsgången långsam. Då räddade krigsutbrottet hans karriär.

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Slim fick börja andra världskriget med att leda en brigad i Sudan 1940 och fortsatte med att få befälet över en division i Syrien och Persien 1941 utan att skörda några större lagrar. Det var först i mars 1942, halvvägs in i kriget, som ödet förde honom till Burma. Då var Burma Army redan i strid med de invaderande japanska styrkorna. Arméchefen general Harold Alexander måste förutom att leda striderna mot japanerna ta hand om en stor civilbefolkning på flykt och hantera svåra politiska frågor. 

Han bad om ett armékårshögkvarter, Burcorps, för att leda de stridande förbanden – med Slim som chef. Slim fick brådstörtat lämna sin division i den irakiska öknen och kastades rakt in i kriget i Burma.

Burmas oljekällor var en av orsakerna till det japanska anfallet. Britterna hann dock förstöra många av dem innan de tvingades fly undan den till synes oslagbara japanska armén. Två gånger fick general Slim befälet över dessa reträtter innan kriget vände.

© Imperial War Museum, k 002204

Burcorps reträtt

Det var en otacksam uppgift. När Slim anlände var kampanjen i Burma redan förlorad och trupperna i full reträtt. Hans två svaga divisioner hade inte varit krigsdugliga ens vid kampanjens början. Rangoon, den enda större hamnstaden i landet, hade övergetts. 

Då det inte fanns några egentliga vägar mellan Indien och Burma – hela gränsen var inget annat än ett väldigt, djungelklätt bergsområde – var styrkorna avskurna. Varken förstärkningar eller krigsmateriel kunde tillföras utifrån. Med det han hade måste Slim försöka stoppa den framstormande, segerrika japanska armén.

Det gick inte. Burcorps korta historia blev en enda lång reträtt. De brittiska styrkornas underhållsväsende var motoriserat och band dem till de få, smala vägar som fanns. Deras trupper kunde inte strida i djungelterräng. De japanska trupperna däremot tog sig gång på gång runt Burcorps flanker genom djungeln och upprättade starka vägspärrar i deras rygg. De avskurna förbanden måste slå sig ut bakåt för att återupprätta sin försörjning. 

Det stod snart klart att Rangoon inte skulle gå att återerövra. Och monsunen, som från maj till oktober förvandlade hela Burma till en enda lerig sankmark, närmade sig.

Burma förlorat

Slim fick föra Burcorps till gränsen mot Indien, för att där förstöra all tyngre krigsmateriel och låta soldaterna korsa de oländiga bergen till fots. Han löste det så bra som någon kunde begära. I maj 1942 stapplade resterna av de brittiska styrkorna i Burma över gränsen till Indien. 

Deras nederlag var ovedersägligt. Men de kom marscherande i samlade förband. De hade klarat sig. Slim hade gjort taktiska misstag men det var ändå en briljant reträtt, genomförd över enorma avstånd i svår terräng under ständig attack.

Så föll heller ingen skugga för debaclet i Burma över Slim. Det var resultatet av åratal av huvudlös militär och politisk misskötsel över hela det brittiska imperiet. På ett personligt plan sved det ändå. I sina öppenhjärtiga memoarer, skrivna efter kriget, gav han sitt eget ledarskap underkänt; han hade inte en enda gång lyckats kraftsamla eller ta initiativet. 

Förtroendet för Slims förmåga var dock obrutet och snart fick han en ny armékår, den indiska 15. armékåren. Upptagen med att träna den i sina bittert vunna erfarenheter i djungelkrigföring kallades han på nytt plötsligt in för att reda ut en hopplös situation.

Slims andra reträtt

Chefen för Eastern Army, Noel Irwin, hade sent 1942 satt igång en begränsad offensiv längs den bergiga och sönderskurna kusttrakten Arakan i nordvästra Burma. Den indiska 15. armékåren skulle egentligen ha lett offensiven, men Irwin tog själv över vilket blev Slims smala lycka. 

Efter en försiktig start strandade offensiven bland Arakans djungelklädda berg. Gång efter gång angrep trupperna utan framgång japanska styrkor nedgrävda i skickligt anlagda bunkrar. När japanerna gick till motangrepp mot försörjningslinjerna rasade allt samman och anfallet övergick till brådstörtad reträtt.

Slims 15. armékår sattes in. När monsunen bröt ut i maj 1943 hade han lyckats falla tillbaka till utgångsläget med trupperna. Irwin behövde en syndabock och meddelade Slim via telegram att han skulle sparkas. 

Slim hade knappt hunnit smälta nyheten att hans karriär var över när ytterligare ett, mycket kärnfullt, telegram anlände från Irwin: ”You’re not sacked, I am”. Slim hade överlevt sin andra stora reträtt. Det skulle inte bli en tredje. Reträtternas tid var förbi för de allierade styrkorna i Sydostasien.

Slim tar över 14. armén

Redan när spillrorna av Burcorps marscherade över gränsen till Indien hade de allierade börjat bygga upp landet till en bas för återerövringen av de förlorade områdena i Sydostasien. Det var ett enormt arbete, men sakta ställdes Indien om för total krigföring. Arbetet med detta låg dock utanför Slims kontroll. Han planerade en höstoffensiv i Arakan. Han skulle aldrig få leda den. 

Hösten 1943 utsågs amiral Louis Mountbatten till allierad överbefälhavare i Sydostasien. Ett av hans första beslut var att upprätta ett arméhögkvarter för att leda alla stridande förband längs gränsen mellan Indien och Burma. Den nya 14. armén ville han skulle ledas av Slim. I oktober 1943 tog general William Slim över den armé som hans namn sedan dess har förknippats med.

Slims uppgift var att förvandla 14. armén till en slagkraftig styrka, redo inte bara att skydda Indiens gränser utan också att återerövra Burma landvägen. Det var ingen enkel sak. Krigsskådeplatsen var enorm. Terrängen bestod mest av berg och djungler, nästan helt utan vägar, järnvägar och flygfält. 

Britterna hade haft svårt att utnyttja sitt övertag i tung materiel i den täta djungeln. Slim insåg detta och tvingade ut japanerna på slätten runt Imphal där de brittiska stridsvagnarna kom till sin rätt. På bilden en stridsvagn M3 Lee norr om Imphal i juli 1944.

© Imperial War Museum, ind 003468

"Den glömda armén"

Trupperna led brist på allsidig kost, ammunition och krigsmateriel. Malaria, dysenteri och andra tropiska sjukdomar härjade i leden. Varje dag insjuknade tolv av tusen soldater och måste evakueras till sjukhus som varken hade läkare, mediciner eller ens sängplatser åt alla. Och efter ett och halvt års motgångar och reträtter var hans soldater demoraliserade, fyllda av visioner av japanska supersoldater, omöjliga att besegra i djungeln där de själva inte var utrustade och tränade för att föra krig.

Slims uppgifter blev inte lättare av att det brittiska imperiet var indraget i ett världsomspännande krig där Sydostasien var lågt prioriterat. Snart blev 14. armén känd som ”den glömda armén”, krigsmaktens styvbarn, som fick minst av allt: förstärkningar, krigsmateriel, uppmärksamhet.

Underhåll, hälsa och stridsmoral

Slim hade nu stor erfarenhet av krigföring i Burma och mot japanerna, större än någon annan hög officer i det brittiska imperiets miljonarméer. Han hade analyserat sina nederlag och visste vad som måste göras. Hans tänkande lade grunden för kommande segrar. 

För det första var han övertygad om att i ett stort och svårtillgängligt land som Burma skulle underhåll och transporter vara helt avgörande, för det andra att truppernas hälsa måste förbättras och för det tredje att deras stridsförmåga och -moral måste förbättras. Och detta skulle han göra med ofta små resurser. Improvisation, organisation och ledarskap var svaret.

Delar av 14. arméns underhålls- och transportproblem låg utanför Slims kontroll. Han gjorde det han kunde för att identifiera kritiska problem och informera och driva på sina egna och högre staber för att lösa dem. Sakta började mat, ammunition och krigsmateriel strömma till. 

Byggde vägar genom djungler

Den 14. armén fick visa prov på improvisationsförmåga. Det fanns varken vägar eller ingenjörstrupper. Med tusentals teplockare byggde man sina vägar genom djungler och över berg med hackor och spadar. 

Det fanns inte fler läkare och sjuksköterskor att få. Bättre organisation och förebyggande arbete var enda vägen framåt: sjukhusen flyttades närmre fronten för att minska belastningen på transportväsendet. Malariadisciplinen skärptes; om oanmälda inspektioner visade att mindre än 95 procent av ett förband hade tagit sin malariamedicin så sparkade Slim deras befäl. Han behövde bara sparka tre. Sjuktalen sjönk tills de 1945 var helt obetydliga.

William Slim (till höger) övervakar Hawker Hurricanes som lyfter från Sadaung i Burma tillsammans med air vice-marshal Stanley Vincent och kapten Don Finlay.

© Imperial War Museum

Slims trupper lärde sig besegra japaner

Alla dessa ansträngningar skulle dock vara bortslösade om Slims soldater inte kunde möta och besegra japanerna i djungeln. I Indien fanns nu träningsdivisioner som lärde ut djungelkrig. Truppernas utrustning var mer ändamålsenlig. Men för att besegra myten om japansk oövervinnerlighet måste trupperna också få stridserfarenhet. Hösten 1943 var dock 14. armén inte i skick att ta till offensiven. Slims lösning var patrullering. 

Alla förband ålades att skicka ut sina soldater i djungeln. Inte bara för att lära sig att förflytta sig och strida där, utan för att vinna sina första små segrar. Snart beordrade Slim mindre anfall, utförda med stort numerärt övertag och väl understödda av artilleri och flyg. Det handlade inte om att döda en handfull japaner, utan om att låta trupperna delta i framgångsrika anfall. Slims trupper började blir mer stridsdugliga.

Underhåll från luften

Slim genomförde också en större taktisk reform. Han insåg att det på den väldiga krigsskådeplatsen aldrig skulle gå att hindra japanerna från att gå runt styrkorna och gräva ned sig på försörjningslinjerna. Men om underhållet kom från luften skulle trupperna kunna bita sig fast istället för att behöva slå sig ut. Medan japanerna stångade sig blodiga mot de avskurna främre förbanden kunde reserver föras fram för att besegra dem. 

Den 14. armén byggde upp en omfattande apparat för luftförsörjning. Förvisso var Slim inte ensam om att förstå värdet av luftunderhåll, men det var ingen självklarhet: många i flygvapnet hade ännu inte begripit vilken potential transportflygplanet hade. Slim menade att det handlade om att vara ”luftsinnad”, att se flygplanet som ett fordon som vilket som helst. 

I sina memoarer skrev Slim med typiskt torr brittisk humor att om man såg flygplanet som ett vapen, ett idrottsredskap eller en påse med tricks så kunde man vara flygmarskalk, men man var inte luftsinnad. Den 14. armén var luftsinnad.

14. armén blev slagkraftig

Under Slims ledarskap började 14. armén förvandlas. Han gjorde inte allt själv och mycket av det han gjorde kan i efterhand synas som självklarheter, men inte desto mindre var hans analyser och organisationsförmåga avgörande. 

Hans ledarskap byggde inte på dramatiska gester eller utstuderat skådespeleri. Slim sågs inte vid fronten i ett stabsfordon med en karta i handen på jakt efter en vinnande taktisk manöver. Han gick på höga konferenser om underhåll och trupputbildning, höll planeringsmöten med sina staber, deltog i ”orgier av planering” som han själv skrev. Han gjorde otaliga frontbesök där han talade till hög som låg för att förklara vikten av deras uppgifter och hur de passade in i hans större planer. 

Han hade en fenomenal förmåga att ta folk. Även om han var brittisk, så talade han också de indiska soldaternas språk. Den 14. arméns soldater fick mycket höga tankar om honom. De kallade honom kärvänligt för ”Uncle Bill”. Någonstans på vägen förvandlade Slim sin halva miljon soldater, från skrivbordsbiträden och mulåsneskötare och hela vägen upp till divisions- och armékårschefer, till en effektiv och väloljad krigsmaskin.

U Go – Japans invasion av Indien

Medan Slim smidde sitt vapen rasade kriget vidare. Den japanska armén i Burma hade sedan mitten av 1943 planerat en invasion av Indien. Chefen för den japanska 15. armén, generallöjtnant Renya Mutaguchi, drev högljutt på för en offensiv, och lyckades till slut sälja idén. U Go (operation C) blev namnet på invasionen. 

De japanska styrkorna var för svaga för mer än en begränsad offensiv. Genom att erövra gränsstaden Imphal och underhållscentrumet Dimapur skulle dock alla de baser, vägar, järnvägar och flygfält varifrån de allierade hotade att återerövra Burma falla i japanernas händer. Operation U Go skulle säkra Burma från en brittisk invasion landvägen.

Slims motdrag

Samtidigt planerade de allierade att återerövra Burma. För 14. armén väntade elddopet. Tack vare god spaning och underrättelsearbete fick Slim kännedom om Mutaguchis planer. Han bestämde sig för att utkämpa ett avgörande slag innan han själv angrep Burma – i terräng han själv hade valt. 

På Imphals slätter skulle de allierades eldkraft komma till sin rätt samtidigt som de japanska styrkorna skulle ha en lång och osäker försörjningslinje bakom sig. Först när deras offensiv stoppats skulle Slim gå till motanfall. Det var en klassisk defensiv-offensiv plan.

Personal ur RAF kastar ut underhåll från ett flygplan till trupperna i Sinzweya under Battle of the Admin Box.

© Imperial War Museum, ci 000601

Slaget om försörjningsdepån

Våren 1944 stundade en stor uppgörelse längs gränsen mellan Indien och Burma. Det första slaget skulle falla i Arakan, där 15. armékåren hade stridskänning med japanerna. Den japanska armén beslöt att genomföra en diversion (avledande manöver) i Arakan, Ha Go (operation Z). 

Den skulle krossa de allierade trupperna i området och binda upp 14. arméns reserver inför operation U Go. Deras planer skulle resultera i ett dramatiskt slag, i den officiella brittiska historiken kallat slaget om Ngakyedauk men ofta kallat slaget om försörjningsdepån – Battle of the Admin Box.

Natten den fjärde februari slank större delen av japanska 55. infanteridivisionen förbi de allierade förposterna i Arakan. Överraskningen var total, trots att man visste att en offensiv var på gång. Innan 15. armékåren hann reagera hade japanerna gått runt deras trupper, skingrat indiska 7. divisionens högkvarter och börjat angripa dem i ryggen. Den 7 februari besatte de passet Ngakyedauk och skar av hela divisionen från sin försörjning. Allt hade gått enligt plan.

7. divisionen fick underhåll från luften

Men istället för att göra helt om och som brukligt i panik försöka slå sig ut, så stod 7. divisionen fast. Alla förberedelser bar nu frukt. Och det var trängtrupperna som var de verkliga hjältarna. Allt som behövdes för att försörja 40.000 soldater i tio dagar fanns redan samlat på 14. arméns flygfält. 

RAF drev bort det japanska jaktflyget och sedan började transportflygplanen att lyfta. Natt efter natt vräktes tonvis med ammunition och mat ned till de belägrade från skyn. Och inte bara det: blodplasma, post, reservdelar, cigaretter, tvål, kängor, till och med nya glasögon kom svävande ned i fallskärmarna. De belägrade trupperna fick dra åt svångremmen, men inget viktigt fattades dem under dagarna som följde.

Ha Go var som många japanska operationer grundad i en huvudlös logistisk optimism. Trupperna hade bara med sig mat för tio dagar. Ammunitionen skulle inte räcka mycket längre. Deras planer byggde på att de skulle erövra 15. armékårens förråd. Dessa var till stora delar samlade i en depå på ett fält omgivet av djungelklädda kullar vid den lilla byn Sinzweya. Operation Ha Go förvandlades nu till en blodig kamp om denna lilla plats.

Britterna hade haft svårt att utnyttja sitt övertag i tung materiel i den täta djungeln. Slim insåg detta och tvingade ut japanerna på slätten runt Imphal där de brittiska stridsvagnarna kom till sin rätt. På bilden en stridsvagn M3 Lee norr om Imphal i juli 1944.

© Imperial War Museum, ind 003468

Allierade reserver rensade passet

Redan under de första dagarna hade japanerna grävt ned sig på kullarna runt depån. Den hölls till stora delar av trängtrupper, mulåsneskötare och administrativ personal, men också av en bataljon stridsvagnar och mängder av artilleri. Japanerna hade bara några små bergskanoner och granatkastare, och ingenting som kunde ens repa en stridsvagn. 

Anfallsvåg på anfallsvåg av infanterister kastade sig mot basen. Men det fanns en gräns för vad gevär och mod kunde åstadkomma mot en modern armés eldkraft och 30 ton tunga stridsvagnar. De döda hopade sig utan att japanerna kunde bryta sig in i depån.

Snart svalt de anfallande soldaterna. Det var dags för den andra akten i slaget. De allierades reserver började rensa passet och angripa de japanska truppernas rygg. Den 55. divisionen blev i sin tur omringad och maldes ned mellan 7. divisionen och reserverna. Precis som Slim hade planerat. 

Den 24 februari avbröts operation Ha Go. Den var ett fullständigt fiasko. Styrkorna som hade deltagit i striderna var förvisso inte stora men inte desto mindre framstod slaget som en vändpunkt i Burma. Japanerna hade angripit på sitt gamla vanliga sätt – och förlorat. De gick att besegra. För japanerna skulle resten av kriget i Burma bli en lång räcka katastrofer. För de allierade väntade stora uppoffringar, men inga fler reträtter, inga fler nederlag.

U Go följde i Ha Gos spår

Operation Ha Go hade knappt slutat när operation U Go sattes igång. I mitten av mars gick den japanska 15. armén in i Indien på bred front. Sedan förlöpte allt som vid slaget om Ngakyedauk. 

Den 15. armén trängde fram genom djunglerna till utkanten av Imphalslätten och skar av vägen till Indien vid Kohima. Hela den allierade 4. armékåren var innesluten och Dimapur hotat. Men längre än så kom japanerna inte. Slim tryckte på sin magiska knapp och transportflygplanen lyfte. Under två och en halv månad flögs 19 000 ton material och 13 000 soldater in. 

Samtidigt som detta pågick luftförsörjde 14. armén de indiska chinditerna (motsvarande två divisioner lätta trupper) djupt inne i Burma, där de förde gerillakrig mot japanernas transporter. Japanerna hade inga transportflygplan – de svalt och dog; vägarna var dåliga, transportväsendet odugligt och det fanns knappt något att transportera i vilket fall. Anfall efter anfall krossades av de brittiska truppernas överlägsna eldkraft. 

Soldater ur indiska 19. divisionen hälsar på sin segerrika general Slim (till vänster i jeepen) i Mandalay som befrias i mars 1945. Vid striderna i centrala Burma har de allierade lyckats omringa och i det närmaste helt förinta den japanska 15. armén.

© Imperial War Museum, se 003530

Slims återerövring av Burma

När Slim satte in sitt motanfall var slagen om Imphal och Kohima avgjorda. Monsunen kom och japanska 15. armén, som förlorat halva sin numerär, flydde in i Burma, skuggad av 14. armén.

Striderna våren 1944 hade förstört den offensiva förmågan hos de japanska styrkorna i Burma och en gång för alla gett de allierade initiativet i kriget i Sydostasien. Den 14. arméns uppdrag blev nu att återerövra Burma. Slim måste bevisa att han inte bara var en administratör och trupputbildare av rang, att han inte bara kunde vinna försvarssegrar utan att han också kunde genomföra offensiva operationer.

Slim och hans armé var redo. Delar av den hade mekaniserats och gjorts luftburen. De allierade ryckte fram mot nästa stora slag, som skulle komma att utkämpas längs Irrawaddys stränder i trakterna kring Mandalay våren 1945. 

Slaget om centrala Burma

Det som följde kallas slaget om centrala Burma. Det var blixtkrig i ett land nästan helt utan moderna kommunikationer och med smala logistiska marginaler. På vägen måste Slims trupper ta sig över Irrawaddy, en av världens största floder, med japanerna nedgrävda på andra stranden. 

Genom att simulera radiotrafiken från en hel armékår grundlurade Slim japanerna. Innan dessa begrep vad som hände hade allierade stridsvagnar rullat in i Meiktila, en knutpunkt varifrån de japanska styrkorna i norra och centrala Burma försörjdes. Därmed hade Slim också ringat in en hel armé. 

På slätterna mellan Mandalay och Meiktila, där 14. arméns attackflyg, stridsvagnar och artilleri kom till sin fulla rätt, krossades de japanska styrkorna i centrala Burma i mars och början av april 1945. En oerhört komplicerad operation slutade i fullständig seger.

Rangoons hamn före monsunen

Den 14. armén var inte färdig. Den stod djupt inne i Burma och försörjningen byggde främst på långa, dåliga vägar ända från Indien. Om inte Rangoons hamn var i de allierades händer när monsunen bröt ut i maj och sköljde bort vägarna skulle det logistiska läget bli svårt. Slim lade i en högre växel och släppte loss sina trupper i ett våldsamt tempo på vägarna söderut. 

General Slim åter i London vid andra världskrigets slut.

© Imperial War Museum

Resterna av de japanska styrkorna i Burma gjorde motstånd, men det var inte mycket kvar av deras forna storhet. För varje stupad i 14. armén stupade femton japaner. Rädd att hans framstormande trupper inte skulle hinna nå Rangoon i tid bad Slim om att en tidigare inställd landstigningsoperation, Dracula, skulle genomföras. När de allierade landsteg i Rangoon den 2 maj 1945 hade den japanska armén redan evakuerat staden och allt organiserat motstånd i Burma hade upphört.

Slim chef över Sydostasiens trupper

Som ett erkännande befordrades Slim till general och blev chef över alla allierade marktrupper i Sydostasien. För Slims gamla soldater skulle striderna fortsätta under monsunen när tiotusentals avskurna, svältande och sjuka japanska soldater försökte slå sig ut ur Burma. Det var inte längre krig, det var en massaker. De dödades eller togs till fånga i tusental med obetydliga allierade förluster. När atombomberna föll var kriget över i Burma.

Mycket av det Slim gjorde kan synas enkelt, men, som Carl von Clausewitz skrev i sin bok Om kriget: ”I krig är allt enkelt, men även det enklaste är svårt.” Slims militära tänkande var inte märkvärdigt. En general får aldrig kasta bort sina truppers liv i onödan. Soldater måste tränas, utrustas och motiveras innan de skickas ut i strid. De måste ha försörjning. 

Grundlig analys

Att i praktiken genomföra det Slim gjorde med de resurser och förutsättningar som han hade var inte enkelt. Han gjorde mycket med lite. Inte heller var hans planer synbart märkvärdiga. Men de byggde på en grundlig analys av terräng, underhåll, de egna truppernas och fiendernas styrkor och svagheter. Alla hans planer som arméchef genomfördes framgångsrikt.

Människan Slim var och förblev trots framgångarna ödmjuk. Han vägrade att som många andra höga generaler omge sig med inställsamma anhängare, ”resande cirkusar”. Ödmjukheten syns inte minst i hans memoarer, Defeat Into Victory. I boken erkänner han utan omsvep misstag och prisar både över- och underordnade. Boken är ett äreminne inte bara över generalen Slim, utan över den 14. arméns soldater och alla deras uppoffringar och vedermödor för att återerövra Burma till britterna.

Mer läsning om andra världskriget

Vill du läsa mer om andra världskrigets avgörande händelser, tekniska landvinningar och taktiska överväganden? Pröva sex nummer av Militär Historia – just nu till specialpris!

SPECIALERBJUDANDE – SEX NUMMER AV MILITÄR HISTORIA!

Publicerad i Militär Historia 11/2010

Kanske är du intresserad av...

Läs också