Slagskepp – sjökrigets fruktade giganter

Sommardagen den 21 juni 1919 hade världen haft drygt ett halvår på sig att hämta andan från det förödande krig som härjat under drygt fyra år, sedan utbrottet i augusti 1914. Som en följd av nederlaget hade den tyska högsjöflottan, Hochseeflotte internerats i brittiska Grand Fleets huvudbas, Scapa Flow på Orkneyöarna.

Detta var ett uttryck för den oerhört stora vikt britterna lade vid herraväldet över haven. Det var också en följd av den marina kapprustning som under decenniet före 1914 hade lett till en tilltagande misstro mellan Storbritannien och Tyskland, vilket var en orsak till att britterna ställde sig på samma sida som Frankrike 1914.

Myteri bland matroserna

Den tyska flottan hade i oktober 1918 fått order att gå till havs för ett sista stort slag mot den numerärt överlägsna brittiska flottan – en ”ärofull undergång” – men ett myteri bland matroserna förhindrade detta och blev till en länk i en kedja av händelser som resulterade i det tyska kejsardömets fall. Istället fick de tyska krigsfartygen och deras besättningar utstå nesan att ankra i Scapa Flow där de förblev under överinseende av den forna fienden fram till den 21 juni 1919.

Denna dag inträffade emellertid något dramatiskt. På order av konteramiral Ludwig von Reuter, som hade tagit på sig det föga ärofulla uppdraget att föra fartygen till Scapa Flow, borrade de tyska besättningsmännen sina fartyg i sank.

Första världskrigets marina kraftmätning hade kretsat kring slagfartygen, men det hade förvånansvärt sällan kommit till drabbning mellan sjöstyrkor bestående av de tunga örlogsfartygen. Det viktigaste undantaget var Skagerrakslaget 1916, men det resulterade inte i något entydigt avgörande.

En grundläggande orsak var den ekonomiska obalansen. Slagskepp och slagkryssare var oerhört dyra vapensystem och kunde därmed endast produceras i nämnvärda antal länder med stark ekonomi och möjlighet att avdela en stor del av resurserna till produktion av tunga örlogsfartyg. Tyskland hade visserligen en stark industri, men dess flotta kunde inte räkna med att större delen av resurserna avsattes för sjöstridskrafter.

Marin kapprustning

När Tyskland efter Versaillesfreden förbjöds inneha slagfartyg framstod bataljer mellan slagfartyg på Atlanten eller dess randhav som föga sannolika under överskådlig tid. I Stilla havsområdet var däremot risken större och en marin kapprustning hotade.

För att stävja denna oroväckande utveckling samlades de marina stormakterna – USA, Japan, Storbritannien, Frankrike och Italien – i Washington 1921 för att förhandla fram rustningsbegränsningar. Detta mål uppnåddes och under ett drygt decennium fick varven runt om i världen mycket få beställningar av tunga örlogsfartyg. När Hitler tog makten i Tyskland 1933 tog utvecklingen emellertid en ny vändning.

Två mindre slagskepp, Scharnhorst och Gneisenau, påbörjades 1934, men det var till de efterföljande Bismarck och Tirpitz som förhoppningarna främst knöts. När Bismarck stod klar för operationer på Atlanten våren 1941 var hon det mest imponerande slagskeppet som dittills stävat på haven. Bepansring, bestyckning, fartresurser, eldledning och torpedskydd höll mycket hög standard.

Likt alla vapensystem var det naturligtvis en kompromiss, där en balans mellan olika egenskaper eftersträvats för att passa det tilltänkta operativa syftet. I det tyska fallet var avsikten att använda slagskeppen för anfall mot brittiska konvojer.

Operation Bismarck

Tidigare erfarenheter hade visat att britterna ibland skyddade konvojer med slagskepp, vilket avskräckt tyskarna från att attackera dem. Bismarck ansågs dock vara så pass kraftfull att även brittiska konvojer eskorterade av slagskepp skulle kunna anfallas. Trots det instruerades amiral Lütjens, som skulle föra befälet under den första operation Bismarck skulle delta i, att agera försiktigt med Bismarck och den splitter nya tunga kryssaren Prinz Eugen under operationen, som fick namnet Rheinübung.

Orsaken var enkel. Även om Bismarck var ett mycket slagkraftigt fartyg var hon ingalunda osårbar och vid operationer långt ute på Atlanten skulle hon behöva slinka förbi de brittiska öarna innan hon kunde nå hamn för att genomgå eventuella reparationer. Dessutom var inte de brittiska örlogsfartygen målet för den tyska krigföringen, utan handelsfartygen.

Redan då Bismarck och Prinz Eugen seglade genom Kattegatt, den 20 maj 1941, siktades fartygen av svenskt flyg och informationen läckte snart till britterna. Ett av de viktigaste fundamenten för operation Rheinübung – överraskning – hade därmed underminerats redan på ett tidigt skede.

Trots att tyskarna hade skäl att misstänka att sekretessen röjts fortsatte operationen. Mycket riktigt beslöt befälhavaren för brittiska Home Fleet, amiral John Tovey, att sända slagstyrkor för att möta tyskarna. Först att avsegla var slagkryssaren Hood och slagskeppet Prince of Wales, senare följde Tovey själv ombord på slagskeppet King George V, tillsammans med slagkryssaren Repulse.

Öppnade eld

Lütjens valde att segla i en båge norr om Island för att nå fram till konvojrutterna på Atlanten. Denna kurs ledde till att han kom nära nog på kontrakurs med Hood och Prince of Wales i Danmarkssundet. När Lütjens siktade det brittiska förbandet blev han villrådig. Skulle han ta strid eller inte? Först när britterna hade öppnat eld bestämde han sig och gav order att besvara elden.

Nästan omgående fick de tyska artilleristerna elden att ligga rätt. Efter några få minuter slog en granat från Bismarck igenom Hoods pansar och fick en ammunitionsdurk att explodera. Endast tre man ur slagkryssarens besättning överlevde fartygets plötsliga undergång. Tyskarna vilade inte på lagrarna, utan skiftade omgående elden till Prince of Wales, som träffades flera gånger och tvingades dra sig ur strid.

Trots den lysande segern hade den tyska planen i praktiken omintetgjorts. Bismarck hade skadats. Visserligen inte allvarligt, men det var ändå tillrådligast att avbryta operationen och sätta kurs mot en lämplig hamn.

I detta skede visade sig faran med att försöka passera brittiska baser och sjöstyrkor på väg tillbaka till hamnar på kontinenten. Under färden mot S:t Nazaire träffades Bismarcks roder av en torped, vilket gjorde henne manöveroduglig och därmed till ett lätt byte för britterna. Större delen av hennes besättning dog då hon sänktes den 27 maj.

Utan tvekan hade britterna en stor portion tur under operation Rheinübung, men det fanns flera andra omständigheter som talade emot den tyska sjökrigföringen.

Även om Bismarck var en slagkraftig konstruktion var det koncept hon skulle passa in i behäftat med allvarliga brister. För att finna konvojerna krävdes god förmåga att avspana stora havsområden, men samtidigt var det nödvändigt för de tyska krigsfartygen att undgå upptäckt.

I praktiken krävde alltså det tyska sjökrigskonceptet att Tyskland hade god förmåga att spana över Atlanten, medan Storbritannien inte hade det, och dessutom saknade förmåga att på ett bra sätt övervaka sjölederna till Atlanten.

Detta var inte realistiskt med tanke på de geografiska förutsättningarna, som medgav betydligt bättre baser för brittiska stridskrafter. Därtill gick teknikutvecklingen i en riktning som talade emot konceptet. Tillkomsten av radar, spaningsflyg med lång räckvidd, samt ökningen av antalet hangarfartyg ökade risken för att de tyska fartygen upptäcktes på Atlanten eller på väg dit.

Slutligen fanns en annan begränsning för tyskarna. Sjökrigföring kräver tillfredsställande tillgång på brännolja, men tyskarna hade stor brist på denna vitala vara. Det krigföringskoncept som de tyska slagskeppen skulle ingå i hade i praktiken ingen möjlighet att lyckas och än värre blev naturligtvis situationen för Tyskland när USA gick med i kriget.

Washingtonfördraget medgav britterna att färdigställa två slagskepp av Nelson-klass, vilka blev de enda två nya slagskepp som togs i tjänst under 1920-talet. De var visserligen kraftigt bestyckade, men de var inte mycket snabbare än de slagskepp som dominerat under första världskriget, vilket skulle visa sig vara en allvarlig operativ begränsning.

De brittiska varven kom emellertid att få beställningar som innebar moderniseringar av de kanske bästa slagfartygen från första världskriget, nämligen Queen Elizabeth-klassen. Dessa ansträngningar kunde dock inte tillfredsställa den brittiska flottans önskemål om fullt moderna slagskepp när krigsmolnen tornade upp sig vid mitten av 1930-talet.

Jakten på Bismarck

En helt ny klass, kallad King George V-klassen efter det fartyg som först färdigställdes, beställdes. Totalt skulle fem sådana tas i tjänst (King George V, Prince of Wales, Duke of York, Anson och Howe). De var något mindre än tyskarnas Bismarck och svagare i fråga om bestyckning, bepansring, fart och aktionsradie.

Dessa tillkortakommanden blev tydliga när King George V och Prince of Wales deltog i jakten på Bismarck, men de brittiska slagskeppen användes inom ramen för ett mer realistiskt strategiskt koncept. Detta, tillsammans med en rejäl dos tur, innebar att jakten slutade på ett för britterna lyckosamt sätt.

Det fanns emellertid sprickor även i den brittiska maritima strategin. Det allvarligaste problemet var omfattningen av det brittiska imperiet, vilket innebar att sjöstyrkor behövdes på många håll. Sommaren 1941 hade detta ännu inte nått sin kulmen, men i och med den allt hotfullare situationen i Ostasien ställdes detta på sin spets. För att stävja hotet från Japan ville Churchill sända en stark marin stridsgrupp till Singapore, men marinledningen ställde sig tveksam.

Den brittiske premiärministern fick emellertid sin vilja igenom och i början av december anlöpte Prince of Wales och den äldre slagkryssaren Repulse Singapore. Ett hangarfartyg, HMS Indomitable, skulle egentligen ha ingått i eskadern, men hon skadades i en grundstötning och måste utgå.

Upptäcktes av en japansk ubåt

När japanska styrkor anföll Malackahalvön den 8 december beslöt britterna att sända sina slagfartyg till området norr om Singapore, för att anfalla japanska styrkor som landsattes på Malackas östkust. Sökandet efter dessa var emellertid resultatlöst och vad värre var, de två brittiska fartygen upptäcktes av en japansk ubåt, som inom kort rapporterade observationen. Japanskt landbaserat flyg sändes för att angripa den brittiska eskadern.

Britterna saknade flygskydd och situationen förvärrades av att radarn på Prince of Wales inte fungerade som den skulle. Den japanska flygstyrkan bestod av både bombplan och torpedplan. Det var de sistnämnda som visade sig effektivast. Repulse träffades av åtminstone två torpeder och sjönk klockan 12.23 den 10 december. Anfallen riktades även mot den moderna Prince of Wales, som träffades av fyra torpeder och sjönk en knapp timme senare.

När Prince of Wales gick till botten var det första gången ett modernt slagskepp som manövrerade fritt till havs sänktes av flygstridskrafter. Britterna hade inte varit helt omedvetna om hotet från luften eftersom de hade avsett att inkludera ett hangarfartyg i sjöstyrkan. Emellertid hade flygplan tidigare bara lyckats skada moderna slagskepp, inte sänka dem, vilket kan ha bidragit till att britterna underskattat hotet från luften.

Förlusten av de två slagfartygen kom som en kalldusch för Churchill. Händelsen visade att flygskydd var av stor vikt, men kanske framför allt tydliggjorde den att de brittiska åtagandena runt om i världen var mer omfattande än vad landets militära resurser mäktade med.

Angreppet på Pearl Harbor

Efter förlusten av eskadern baserad i Singapore kom endast smärre brittiska sjöstridskrafter att sändas till Ostasien de närmaste åren. Den brittiska flottan behövde koncentrera sina resurser, vilket inbegrep slagskeppen, till framför allt Nordatlanten men även Medelhavet.

Fram till december 1941 hade andra världskriget främst varit en europeisk angelägenhet, men i och med angreppet på Pearl Harbor tre dagar innan Prince of Wales och Repulse sänktes kom kriget att bli globalt. Anfallet mot Pearl Harbor genomfördes av hangarfartygsbaserat flyg, vilket inte var förvånande med tanke på att Japan satsat förhållandevis mycket på hangarfartyg.

De stora japanska slagskeppens historia är på flera sätt symptomatisk för slagskeppserans slut. Yamato var flaggskepp under slaget vid Midway i början av juni 1942, men kom inte i strid. Systerfartyget Musashi blev operativt senare under 1942. Arbetet på det tredje fartyget i serien – Shinano – hade ännu inte kommit lika långt och det beslöts att hon istället skulle färdigställas som hangarfartyg.

Under 1942 och 1943 träffades både Musashi och Yamato vid varsitt tillfälle av torpeder avfyrade från amerikanska ubåtar, men i övrigt blev de inte indragna i några stridshändelser. Sommaren 1944 eskorterade Yamato hangarfartyg under slaget i Filippinska sjön, där hon endast öppnade eld vid ett tillfälle – mot japanska flygplan.

De två giganterna spelade en mer framträdande roll i slaget vid Leyte, som är ett samlingsnamn för flera betydande sjöslag som utkämpades kring Filippinerna i slutet av oktober 1944. Både Yamato och Musashi ingick i huvudstyrkan som skulle tränga igenom San Bernardino-sundet i mellersta Filippinerna och angripa amerikanska landsättningar. De upptäcktes av amerikanska ubåtar och anfölls av hangarfartygsbaserat flyg.

Yamato träffades av tre bomber, men kunde ändå fortsätta operationen. Musashi drabbades betydligt hårdare. Inte mindre än 17 torpeder och 19 bomber träffade henne, vilket ledde till att hon sjönk. Trots detta fortsatte den japanska styrkan genom sundet och kom i strid med amerikanska sjöstyrkor vid Samar, men vände snart tillbaka utan att ha åstadkommit något betydande resultat.

Slagskeppet Yamato

Likt Tyskland hämmades Japan av en allvarlig brist på brännolja, vilket innebar att de tunga örlogsfartygen tvingades förbli i hamn en stor del av tiden. Situationen blev än mer desperat 1945. När amerikanska styrkor landsteg på Okinawa sändes Yamato för att bekämpa landstigningsstyrkorna, men hon medförde bara brännolja nog för att ta sig dit och inte hem igen. I slutänden spelade det inte så stor roll.

Det japanska slagskeppet utsattes för anfall av ett mycket stort antal flygplan och sjönk efter åtskilliga bomb- och torpedträffar. Yamato blev därmed det sista slagskeppet som sänktes under operationer till havs.

På flera sätt liknar den amerikanska utvecklingen den japanska flottans process. Washingtonfördraget innebar ett stopp för nyproduktion av slagskepp, men under andra halvan av 1930-talet inleddes ett omfattande slagskeppsprogram. Likt Japan hade också USA arbetat med utvecklingen av hangarfartyg.

Det fanns emellertid också några avgörande skillnader. Den amerikanska varvskapaciteten var långt större än den japanska, vilket naturligtvis innebar att USA skulle kunna producera långt fler fartyg än Japan om sådana beslut fattades. Därtill hade USA god tillgång på brännolja, vilket medgav stor frihet att sätta in de fartyg som varven producerade.

Hangarfartygen tog över

De största slagskeppen som byggdes vid amerikanska varv var de fyra fartygen i Iowa-klassen. Dessa blev de sista amerikanska slagskeppen, och de kom även att delta i flera av krigen efter 1945. Först 1943 togs Iowa i tjänst och vid denna tidpunkt hade hangarfartygen definitivt tagit över rollen som den viktigaste fartygstypen i de storskaliga sjöoperationerna i Stilla havet. Iowa och hennes efterföljande systerfartyg kom därför i stor utsträckning att användas till eskort av hangarfartyg. För denna roll var de mer lämpade än de japanska Yamato-fartygen, tack vare högre fart samt bättre luftvärn och radar.

En annan roll som de amerikanska slagfartygen tilldelades var bombardemang av landstigningsstränder. Inledningsvis tjänstgjorde emellertid Iowa i Atlanten, bland annat genom att föra president Roosevelt till Casablanca för att denne skulle kunna fortsätta till Teheran för en konferens med Stalin och Churchill hösten 1943.

I januari 1944 seglade Iowa genom Panamakanalen för att delta i flera operationer tillsammans med hangarfartyg. Hon besköt även mål på land för att stödja amerikanska arméstridskrafter. Under slaget vid Leyte tillhörde Iowa den snabba hangarfartygsstyrkan, vars flygplan anfallit Yamato och sänkt Musashi. Chefen för den amerikanska styrkan, amiral Halsey, förleddes av optimistiska rapporter att tro att den japanska styrkan som anföll rakt österifrån hade blivit slagen i grunden. Han gav därför order att sätta en nordlig kurs och anfalla en annan japansk styrka.

Precis innan Iowa kom nära nog för att kunna öppna eld mottogs alarmerande rapporter. Den japanska styrka som man trott var slagen hade anfallit den amerikanska enhet som stödde landstigningen vid Leyte.

Operationerna vid Okinawa

Iowa och de andra fartygen kring henne fick order att göra helt om, men när de nådde fram till det hotade området hade japanerna redan seglat därifrån. Iowa lades in på varv i början av januari 1945 efter att ha fått skador i samband med en storm. Man passade då på att förbättra radar- och eldledningssystemen. Under april månad deltog hon i operationerna vid Okinawa. Därefter följde flera uppdrag där Iowa bekämpade mål på det japanska fastlandet.

När Japan till slut kapitulerade spelade Iowa och hennes systerfartyg Missouri en framträdande roll. De seglade in i Tokyobukten, där den japanska kapitulationen undertecknades ombord på Missouri.
Vid tiden för andra världskrigets utbrott närde många uppfattningen att slagskeppen skulle fälla avgörandet till havs. Så blev inte fallet och orsakerna till detta framträdde egentligen långt före 1939.

Grundproblemet var att de allt större och kraftfullare slagfartygen blev allt dyrare. Därtill var deras konstruktion huvudsakligen sådan att de lämpade sig för att kämpa mot sina likar. Sjökriget handlade emellertid främst om transportleder.

Visst kunde slagskeppen angripa sådana, men de var inte optimerade för det. Andra vapensystem var bättre lämpade och kostade mindre. Det har anförts att slagskeppen blev föråldrade på grund av att de var sårbara för nya stridsmedel, men andra fartygstyper var än mer sårbara men för den skull inte föråldrade.

Större spaningsförmåga

Hangarfartygen hade tre stora fördelar framför slagskeppen. Flygplanen medgav en betydligt större spaningsförmåga, och flyg hade betydligt större räckvidd än slagskeppens kanoner. Dessutom kunde anfall sättas in utan att mer än en förhållandevis billig resurs exponerades för fienden. Allt detta gav också hangarfartygen möjlighet att angripa fler typer av mål.

Det är därför knappast förvånande att de ersatte slagskeppen som sjökrigets slagkraftigaste instrument. Något som dock kvarstår är det faktum att sådana fartyg är dyra och endast ett fåtal länder har de ekonomiska och andra förutsättningar som krävs för att operera med hangarfartyg.

Slagskepp ur Iowa-klassen tjänstgjorde även i strid efter 1945, till exempel i Koreakriget, Vietnamkriget och Kuwaitkriget 1991. I det sistnämnda var fartygen även bestyckade med kryssningsrobotar av typen Tomahawk.
I dag kan två av slagskeppen besökas som museum (Missouri och New Jersey), de återstående två ligger i malpåse.

Publicerad i Militär Historia 1/2010